En av hörnstenarna i västvärldens historiska välståndsutveckling är det finansiella systemets modernisering. Genom att fördela resurser från dem som har mer än de behöver till dem som har underskott på kapital har det finansiella systemet – både i dess privata och offentliga tappning – möjliggjort för människor att bygga hem, utbilda sig och på andra sätt förverkliga sina livsprojekt. Men kan det bli för mycket av det goda? Finns risk att kreditförmedlingen blir så speedad att hela ekonomins grundvalar hotas? Ny forskning tyder på att så kan vara fallet.
“Den som är satt i skuld är icke fri” sade en gång Sveriges statsminister, med adress till de internationella finansmarknaderna gällande Sveriges ambitioner att minska sin skuldbörda. Budskapet att länders skuldbörda kan bli för stor och riskera stjälpa hela lasset finner starkt stöd i forskningen, t ex i Carmen Reinharts och Kenneth Rogoffs nydanande arbeten.
Intressant, och kanske skrämmande, nog verkar samma gälla sak för den privata sektorns skuldsättning. Även om länders finanser är stabila, finns risk att bankerna ger för många och stora lån till företag och hushåll så att dessa inte kan betala tillbaka i tid av lågkonjunktur vilket i sin tur hotar hela finanssektorns stabilitet.
I ett par nyskrivna uppsatser (se här och här) av en grupp amerikanska och europeiska ekonomhistoriker analyseras i vilken grad finanssektorns långivning, och hushållens och företagens skuldsättning, påverkar makroekonomin, finanssystemet och risken för finansiella kriser. Forskarna har samlat ihop data för ett drygt dussin länder över 140 år, vilket ger dem unikt många finanskriser och lågkonjunkturer att studera och jämföra.
Forskarnas huvudslutsats kan skönjas i figuren ovan, som visar den genomsnittliga utvecklingen i bankernas långivning åren före en kris (som sker vid år 0). Kriser föregås typiskt sett av en kraftig låneexpansion. Även om det finns flera orsker till finansiell instabilitet och finanskriser, är författarnas övergripande slutsats att en (alltför) snabb skuldsättningsökning den enskilt viktigaste. Författarna pekar på de senaste decenniernas kombination av fria kapitalrörelser och finansiell avreglering och antyder att det kan vara dags för en politisk återställare. Det verkar ha blivit för mycket av det goda.
